Ná¤r jag var ung sá¥g jag á¥krar och himmel. Jag hade en flickvá¤n som bodde inunder. Hon hade ingen att dela sin ká¤rlek med och jag var fjorton á¥r. Vi gick nerfá¶r gatan med armarna knutna, jag visade platsen dá¤r de ská¶t min

Ná¤r jag var ung sá¥g jag á¥krar och himmel.
Jag hade en flickvá¤n som bodde inunder.
Hon hade ingen att dela sin ká¤rlek med och jag var fjorton á¥r.
Vi gick nerfá¶r gatan med armarna knutna,
jag visade platsen dá¤r de ská¶t min pappa.
Vi tog ett tá¥g á¤nda till slutstationen,
och sen tog vi tá¥get hem igen.
Vi lekte tafatt mellan trá¤den i skogen,
och kom till ett fá¤lt dá¤r de hade ná¥got jordbruk,
satt vid en á¥, sá¶g pᥠgrá¤sstrá¥n och log mot varandra.
Jag fick ta pᥠhennes há¥r.
Hon hade en kjol som var tunn, rá¶d och liten
och vá¤ckte en lá¤ngtan i mig att ta av den.
Hon sa: “Vi kan vá¤nta med sá¥nt fá¶r á¤lskar varandra.”
Jag kallade henne “stumpan” ibland.

Och sᥠen morgon ná¤r jag vaknade hade hon sett ná¥t slags ljus.
Hon sa till mig: “Du á¤r precis som de andra, du.
Du ser pᥠmig och du ler och ser ner pᥠmig, men nu fá¶rstá¥r jag.
Du á¤r bara rá¤dd fá¶r att jag ska veta hur du á¤r, fá¶rstᥠvad du tá¤nker, stackars lilla du!
Att du bara á¤r en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu?
Dra á¥t helvete! Du, dá¶rren á¤r dá¤r.”

Sᥠjag á¥kte ivá¤g mellan á¥krar och himmel
och kom till en storstad dá¤r de pratade spanska.
Jag drack lite vin pᥠen trappa och umgicks.
Ná¥n sa: ”Du kan fᥠbo med oss.”

Och jag spelade há¶ghus i en dockteater
och ramlade omkring, klottrade slagord med ná¤sblod
och tá¤nkte att Svensson, han glá¶mmer att leva sitt liv.
Men det finns andra á¤n han. Det finns vi.

Och sᥠen morgon ná¤r jag vaknade var det ett já¤vla liv.
Utanfá¶r stod fá¶rá¤ldrar pᥠrad och skrek till alla barnen att de skulle sluta leka nu
och fá¶lja med dem i bilen och bli ná¥got.
Jag sá¥g mina vá¤nner, med hariga á¶gon, och alla glada lá¶gners slut.
Jag skrek fá¶r jag var rá¤dd. Jag skrek:
“Revolutionen krá¤ver bara att ni inte á¥ker hem.”

Det var dᥠjag fá¶rstod att jag knappast kan lá¥tsas
att mitt huvud á¤r fá¶r stort och mina armar fá¶r smala.
Sᥠjag skaffade ett jobb, skyfflade sand genom ett há¥l i en vá¤gg.
Fem dagar, á¥tta timmar.
Min chef var en gubbe med á¶gon som knivar.
Han satt dá¤r och stirrade i nio má¥nader. Sen sa han:
“Lá¤gg ner din spade och gᥠhá¤rifrá¥n! Vem tror du du fá¶rsá¶ker lura?”

Sᥠjag gick dá¤rifrá¥n och ringde min mamma.
I bakgrunden há¶rde jag ná¥gon leka hundvalp.
Hon fnissade och sa:
“Det blir bra, det du gá¶r med ditt liv, men jag har inte tid nu.”

Men jag frá¥gade á¤ndá¥:
“Mor, hur var jag som liten?”
Hon suckade och sa;

“Det var lá¤ngesen det, du. Du var det bá¤sta jag visste, sᥠrosig och rar.
Du var vá¤l som barn á¤r mest. Du var glad.”

Jag tá¤nkte att vad skulle jag med sá¥dana vaga ordalag,
sᥠjag sprang ner till en lá¤ssal i innerstan.
Jag sá¶kte efter mig sjá¤lv i deras databas,
men hittade inget och jag rev i mitt há¥r och skrek:
“Folket á¤r tá¶rstigt sᥠfolket det dricker.
Folket á¤r hungrigt och á¤ter.
Jag ser inte ná¥gon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om ná¥n vet ná¥t há¤r, sᥠrá¤ck upp en hand!”

Ná¤r jag sen vaknade tjugo á¥r senare
satt jag och stirrade pᥠá¥krar och himmel och jag tá¤nkte att
“visst var det dá¤r lite viktigt en gá¥ng. Det á¤r á¤ndᥠett kort liv fá¶r att vara sᥠlá¥ngt”.